6/10/12

"Nina, your dad just saved a life"


This Sunday morning,
I came home at 5am. That rarely happens.

This was also the morning my mom and cousin were going to Turku. They were still asleep when I got home. So, finally in bed, I closed my eyes hoping that I'd fall asleep before they'd wake up. I did. Then, suddenly, my mom pinches my toe. 

"Your dad just saved a life" 

I jump up, walked over to my cousin. She was standing by the window. I see a young man. He's got two out of four security guards holding him up. He cant stand on his own. They were just outside, even though the window was closed I could hear them talk. One of the guards was trying to ask him questions. 

"What have you been taking?" 
"Nothing, nothing..." 

 He could hardly talk. 

"I've just smoked some marijuana." 

While I'm standing. looking out the window, my mom lets me in on what have happened.


Many things that happen, I think happen for a reason. It wasn't his time, just yet.






My parents just moved here 3 weeks ago. In the same area as before, but now they live very close to the Sandsborg's metrostation. The trains literally run outside the window and I can easily see the minutes for next trains arrival. 

This Sunday morning, 
My dad got up at 5.30. Since he was going to drive my mom and cousin to the harbour he'd set the clock at this early hour. He was just about to load the coffee machine as he sees something laying on the train track outside. He wasn't sure of what he saw, so he calls mom in to the kitchen as he puts his shoes on. 

He approaches the lady working in the window at the sation, letting her know something's wrong. They both walk out and finds the track empty. 
But here was a younger man right underneath them. In the little patch. 
14 minutes until the next train arrives, my dad starts talking to the man on the track. Stumbling and falling over the man doesn't seem to be aware of where he was. My dad tells him to reach out so that he can pull him up from there. Finally he did and dad pulls him up. 

2 minutes and the train arrives at the station. 

My dad's a hero. 

With that said, he can't be there for eveyone. Please be careful.






10/3/11

realitycheck; life...don't waste it-

please cherish it.

jag säger det inte för att jag mår dåligt, utan för att någon annan mår sämre.

dragspelsmusikanten hälsade glatt på mig då jag passerade. jag svarade med ett leende. jag sänker blicken, nästan lite genant och då jag lyfter blicken igen möter jag två tonårstjejer. den ena gråter.
igår såg jag på nyheterna hur tusentals tonårstjejer köat utanför sergel biograf för att få träffa sina pojkidoler. det är för mig irrelevant vilka de var. däremot skäms jag när det var tanken som slog mig när jag såg flickan som grät.

väl nere på perrongen. nästa fördomsfulla tanke. en mamma står och håller sin son stadigt om axlarna, han håller i en Iphone, jag gissar att han spelar. båda står med ryggen mot tunnelbanan som står inne vid plattformen. det är nästan som det känns att hon skyddar honom mot ngt, jag hinner tänka att hon överdriver.

det var då jag hörde honom.

det är inte ett skrik. utan mer som ett dovt klagande. det återkommer ibland. det finns ingen kraft i hans röst. men varje gång hann någon ny reagera. det knyter sig i magen när jag hör hans smärta. man hör mycket väl var det kom ifrån. ekot förde genast våra blickar ner mot spåret, under tunnelbanan.

det ligger en bok på plattformen. "hundraåringen". kan han ha tappat den i fallet, svimmade han? jag hinner bara tänka tanken då jag hör någon ställa den frågan bakom mig. en äldre dam står och håller sig för bröstet.
- nej, han svimmade inte, han gick mot tåget, avsiktligt.
jag vänder mig åt andra hållet, där står en annan yngre tjej, hennes ögon är röda. hon gråter.

en yngre kille kommer fram till mig och frågar på engelska vilken tunnelbana som går mot centralen. jag pekar. märker han inte? men då hör han det också. han tittar på mig. jag har inga svar.

självklart så stängs hela perrongen av. jag vet inte varför jag trodde att tunnelbanan åt andra hållet skulle komma ändå. när jag äntligen förstår det tar jag raska steg mot trapporna. jag skakar. jag tänker att jag ska borde säga ngt till de som är påväg ner. men jag finner inga ord. nästa sekund kommer de springandes. det smäller i biljettspärren då båren ska igenom. det är bandman efter ambulansman efter polis. ett hav av rött, blått, grönt, neongult skyndar ner till perrongen. väl uppe på sveavägen ser jag brandbilar, polisbilar och ambulanser, många, jag räknar dem inte. men det kommer fler och jag hör sirener mellan husen.

knuten i magen är obehaglig.

det var fullt på bussen. jag hör hur folk klagar på att det var något som hänt i rådmansgatan och det försenar deras planer. jag vet vad som hänt.

en kopp kaffe och en underbar person får mig att tänka på annat ett tag.

men jag måste till skolan igen. jag stannar till när jag klivit av tunnelbanan på rådmansgatan. samma dag. trafiken är igång igen. den är oregelbunden pga av "tidigare stop i rådmansgatan". tomt. som om inget hänt. jag hör honom inte längre. men knuten är kvar.

klarade han sig?

3/5/11

Just a little hope...


..can spread and and be even bigger and brighter.
Just look at this little ray of sunshine!

Over 1000 visitors!

Wow, i'm so happy of all my visitors from all over the world! Today I've got 1003 visitors.

Sverige 664
USA 151
Finland 62
Brasilien 35
Storbritannien 34
Italien 11
Australien 10
Österrike 8
Japan 5
Nederländerna 5

THANK YOU ALL, you're the reason I keep doing this.
Now I will try and give you more pictures and love!

Please let me know what you think, so I can improve and be a better photographer!

Thank you again!

With love //Nina

2/19/11




Click on the first pic, to make it bigger...So you see the flakes better!
Thank you- all over the world for checking out my pictures! Don't forget to tell me what you think. Kärlek

2/8/11

I give you...

...a little part of me- through a new lens!





Thank you Stefan and Yasna! I might keep this one...Or I'll exchange it to a studioflash, what do you say - nice trade, hey! <3