realitycheck; life...don't waste it-

please cherish it.

jag säger det inte för att jag mår dåligt, utan för att någon annan mår sämre.

dragspelsmusikanten hälsade glatt på mig då jag passerade. jag svarade med ett leende. jag sänker blicken, nästan lite genant och då jag lyfter blicken igen möter jag två tonårstjejer. den ena gråter.
igår såg jag på nyheterna hur tusentals tonårstjejer köat utanför sergel biograf för att få träffa sina pojkidoler. det är för mig irrelevant vilka de var. däremot skäms jag när det var tanken som slog mig när jag såg flickan som grät.

väl nere på perrongen. nästa fördomsfulla tanke. en mamma står och håller sin son stadigt om axlarna, han håller i en Iphone, jag gissar att han spelar. båda står med ryggen mot tunnelbanan som står inne vid plattformen. det är nästan som det känns att hon skyddar honom mot ngt, jag hinner tänka att hon överdriver.

det var då jag hörde honom.

det är inte ett skrik. utan mer som ett dovt klagande. det återkommer ibland. det finns ingen kraft i hans röst. men varje gång hann någon ny reagera. det knyter sig i magen när jag hör hans smärta. man hör mycket väl var det kom ifrån. ekot förde genast våra blickar ner mot spåret, under tunnelbanan.

det ligger en bok på plattformen. "hundraåringen". kan han ha tappat den i fallet, svimmade han? jag hinner bara tänka tanken då jag hör någon ställa den frågan bakom mig. en äldre dam står och håller sig för bröstet.
- nej, han svimmade inte, han gick mot tåget, avsiktligt.
jag vänder mig åt andra hållet, där står en annan yngre tjej, hennes ögon är röda. hon gråter.

en yngre kille kommer fram till mig och frågar på engelska vilken tunnelbana som går mot centralen. jag pekar. märker han inte? men då hör han det också. han tittar på mig. jag har inga svar.

självklart så stängs hela perrongen av. jag vet inte varför jag trodde att tunnelbanan åt andra hållet skulle komma ändå. när jag äntligen förstår det tar jag raska steg mot trapporna. jag skakar. jag tänker att jag ska borde säga ngt till de som är påväg ner. men jag finner inga ord. nästa sekund kommer de springandes. det smäller i biljettspärren då båren ska igenom. det är bandman efter ambulansman efter polis. ett hav av rött, blått, grönt, neongult skyndar ner till perrongen. väl uppe på sveavägen ser jag brandbilar, polisbilar och ambulanser, många, jag räknar dem inte. men det kommer fler och jag hör sirener mellan husen.

knuten i magen är obehaglig.

det var fullt på bussen. jag hör hur folk klagar på att det var något som hänt i rådmansgatan och det försenar deras planer. jag vet vad som hänt.

en kopp kaffe och en underbar person får mig att tänka på annat ett tag.

men jag måste till skolan igen. jag stannar till när jag klivit av tunnelbanan på rådmansgatan. samma dag. trafiken är igång igen. den är oregelbunden pga av "tidigare stop i rådmansgatan". tomt. som om inget hänt. jag hör honom inte längre. men knuten är kvar.

klarade han sig?